Favorit i repris

Så ofta jag kommer ihåg börjar jag dagen med en liten stunds reflektion. Ett bra sätt är att dra ett Inspirationskort.

Idag fick jag: Jag ger aldrig upp. Det känns som jag drar det kortet nästan jämt, och just idag känns det lite motvilligt att ta emot den påminnelsen. Men det är klart att jag aldrig ger upp. Visst, jag kan misströsta, och visst, jag kan lägga mig ner och tycka rejält synd om mig själv en stund. Men, nej, jag ger aldrig upp. Inte om det är något jag verkligen vill.

Det här med att aldrig ge upp kan se ut på många olika sätt. Jag tror inte att det är någon poäng med att försöka och försöka gång efter annan när det uppenbarligen inte fungerar. Jag tror inte det här kortet säger till mig att stånga min panna blodig mot en betongvägg. Precis som med allt annat handlar det här kortet om att modigt välja glädjen i livet.

Så ibland kan det bästa sättet att inte ge upp vara att släppa taget och prova på ett nytt sätt.

Det här med tiden

När jag satt och panikkollade mailen igår kom den där bekanta känslan av frustration, som dyker upp när jag inte kan fokusera som jag vill. Känslan är att det ligger en massa saker i vägen mellan mig och det jag måste göra. Visst, det är en riktigt dålig idé att arbeta vid köksbordet några minuter före middagen. - Ge barnen en kvart så kommer de låta dig jobba sen, sa min man. OK, så jag kammade håret med dem en stund och satte betyg på Olles frisyrer. Han överträffade betygskalan och fick 11,0 på en tiogradig skala.

Förut hade jag den där känslan av frustration nästan jämt. Jag önskar att det bara handlade om att jag blivit så klok och vis – men jag inser att det mest av allt beror på att jag inte har det lika pressat längre. Barnen är större och ingen av dem kastar sig över tangentbordet när jag skriver, de sover på nätterna, de hänger inte i mina ben och skriker när jag lagar mat och ingen häller gem i

Och när jag tittar i backspegeln så inser jag att i alla fall hälften av alla de sakerna som kändes så viktiga där och då, och som jag lagt massor av tid och engagemang på, inte alls var särskilt viktiga. Jag hade kunnat välja bort en hel del, och istället gjort sånt jag vill men inte känner att jag hinner, som promenera i skogen eller yoga. Saker som är bråttom, men inte viktiga på riktigt, prioriteras och saker som är viktiga men inte känns akuta väljs bort. Nyckeln är nog att se vilka saker som inte är så där viktiga som de känns redan genom framrutan och våga säga nej trots att andra, eller kanske bara samvetet, insisterar. Att redan i framkant kunna se vilka saker som är viktiga av rätt anledningar. Det här med att lyssna på den inre rösten dyker alltså upp i det här sammanhanget också.

Idag åker jag och de höstlovslediga barnen till Karlstad på utflykt. Det är viktiga grejer det.

Och idag lovar jag mig själv att bli bättre på att välja det som är viktigt. Jag lovar mig själv att välja utifrån mig själv och av rätt anledning. Jag lovar mig själv att inte skylla på tiden mer. Det finns alltid tid att göra det som är viktigast.

What’s in a name?

Anna Skarin låter som ett ovantligt namn. Folk som är bekant med mig och läser om Anna Skarin som gör än det ena, än det andra, brukar göra ett antagande att det är jag. Det är inte så konstigt.

Men faktum är att Anna Skarin verkar vara det man ska heta om man arbetar med kommunikation. I Sverige finns det 36 personer som heter olika varianter av Anna Skarin. Av dem är ett tiotal i min ålder och ungefär hälften jobbar i runda slängar med samma sak som jag. Och inte nog med det: Vi ser ungefär likadana ut.

Det väckte tanken hos mig att göra en justering av mitt namn för att särskilja mig. Inte minst med tanken på att jag vill skriva böcker och inte bli förväxlad med någon annan Anna Skarin. Efter en ganska lång periods stötande och blötande bestämde jag mig för att ta tillbaka namnet jag växte upp med: Eriksson.

Från och med nu heter jag Anna Eriksson Skarin, i alla fall i egenskap av aspirerande författare. Så nu när namnet är på plats är jag helt och hållet redo för att förlagen ska nappa!

Lättja, schmättja…

Som en duktig flicka från 70-talet känner jag inte direkt att jag känner mig hemma i synden lättja. Jag tar i tills jag spricker på alla möjliga sätt och har en förslitningsskada i handleden som bevis minsann. Det kostar på att bära hem 27 liter mjölk i veckan flera år i sträck. Därtill har det lyfts många stekpannor med köttfärssås och krånglats ner många sprattlande barn i overaller.

Så lättjan är nog faktiskt den dödssynden som jag på ytan har svårast att relatera till. Men det går ju att se på lättja på många sätt. Eventuellt skulle ju min konflikträdsla vara ett utslag av lättja. Att välja den enkla vägen och slippa titta på vad saker egentligen handlar om. Att vika mig istället för att säga vad jag tycker.

Kan det vara så att det är lättjan som kommer med förslag på vad jag kan säga när andra vågar konfrontera mig? – Säg att du bara är trött! – Säg att det inte alls handlar om det, utan om det där istället! Det kanske är lättjan som håller oss kvar i vanorna och i våra mönster.

Kanske att det till och med var lättjan som sa till mig att fortsätta bära hem matkassar trots att jag egentligen kände att jag inte orkade? Alternativet till att bara slita och kämpa är ju ofta, av olika anledningar, vara ännu jobbigare.

Var precis så vred som du vill – men jag gör som jag vill ändå

Hittills här under veckan har vi pratat mest om hur vi upplever vår egen vrede. Men nu när jag har tänkt på det här är det också intressant att titta på vad vreden gör med det mellanmänskliga mötet. Vreden vi känner inom oss påverkar inte bara oss själva  utan också andra, och vreden lägger sig som en fuktspärr och hindrar oss från att verkligen mötas. Det är svårt för taggbuskar att kramas!

Men vad är det som gör att vi tar till vreden? Många, tror jag, använder vreden för att skrämmas och gör det absolut med flit. Genom att höja rösten och se allmänt hotfulla ut försöker vi få den andra att backa. Vi skräms med vår vrede.Det måste ju finnas en anledning till varför maffian gör som de gör. Vrede och hot funkar! Det är läskigt! Andra är inte lika beräknande utan tar till höga, arga rösten för att de känner sig inträngda i ett hörn. De tycker nog inte att de alls går till attack, utan tycker att deras vrede är en helt naturlig reaktion på det påhoppet de upplever sig ha varit med om. Oavsett om påhoppet faktiskt ägt rum eller inte.

Det var jag med om för ett par veckor sedan. Jag bad om en förklaring och fick tillbaka ett svar som bara delvis svarade på mina frågor. Jag bad återigen om ett svar på mina frågor och fick tillbaka ett ilsket mail med stora bokstäver på sina håll. Hela brevet andades vrede och förorättelse. Jag visste redan innan jag skickade mailet att det hade varit bättre att ringa. Jag hade på känn att det skulle bli som det skulle bli. Men i det här fallet valde jag att göra som jag gjorde för att jag ville ha ett tydligt svar i skrift, och jag har mycket lättare att bli bortkollrad av vissa människor på telefon. Och någonstans så kände jag också att jag inte pallar att tassa runt folk hela tiden. Reaktionen hos den som fick mitt mail är inte min. Den tänker jag inte ta ansvar för. Så det så. Och jag backar inte.

”OK, be that way”, som de säger i USA:

Jag tycker egentligen att det är obehagligt med människor som blir arga. Bara tanken på att någon är arg på mig tycker jag är jätteläskig. Men jag ska vara modigare nu. Hålla min linje oavsett om jag riskerar att göra någon annan arg eller besviken. Det handlar om att veta var man står och att stå kvar. Inte hålla på att ändra mig om det jag vill eller säger inte behagar andra människor.

Säga JA eller NEJ utifrån vad jag vill och tycker oavsett hur mycket personen mittemot viftar med armarna eller tittar argt på mig!

- OK, var arg. Säg dumma saker om du vill, men jag tänker inte låta någon annans vrede få mig att gå emot mig själv.

Och jag tänker inte använda min vrede till att manipulera andra.

Instruktionen till Calle: se arg ut! Gick väl så där, va?

Jag är så arg!

Veckan tema är vrede. Passande för mig. För jag är arg. Till och med vred.

För mig är vrede ilska som liksom har fastnat som en propp. Den kommer inte ut och den verkar omöjlig att ta sig förbi. I mitt fall handlar det om att jag inte tycker att jag borde ta mig förbi det, för det jag är arg på är så förbannat jävla dum i huvudet.

Det här med att det inte är ormens bett som dödar utan giftet – och att det är mina tankar som är giftet – ligger nära till hands. Jag vet att det är så otroligt okonstruktivt att hålla kvar i den här vreden som den vore min mest värdefulla ägodel, men det bara går inte att förmå mig att släppa det.

Tusen gånger har jag bestämt mig för att: Nu, nu är jag redo att gå vidare. Men, nej, det var jag tydligen inte.

Jag vet att jag såsmåningom kommer till platsen där jag inte längre kommer känna vrede. Där jag kan möta det här med att rycka på axlarna och så är det inte mer med det. Men kanske att jag till dess ska vara lite nyfiken på min vrede och fråga den vad den vill berätta för mig. Varför insisterar den så outtröttligt?

Det ska jag göra idag – sätta mig en stund med min vrede och ha ett snack.

Jag ger aldrig upp!

Igår fick jag en önskan att jag skulle skriva något om livet och det här med att hålla modet uppe när vi möter hinder. Jo, men visst! Så klart kan jag det.

När jag tänkter på det här med att hålla modet uppe och att kunna känna sig glad trots motgång kommer jag omedelbart att tänka på en bok jag läst många, många gånger. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier är en tunn liten sak av Deepak Chopra som heter Makt, frihet och nåd. Den lite märkliga titeln till trots ger boken en väldigt bra förståelse för hur saker hänger ihop med oss människor. Två nyckelinsikter som jag kom till förra gången jag läste den är 1) att det bara är det som är verkligt som är beständigt, och 2) att det är vansinnigt att lägga lyckan utanför sig själv.

Det jag menar med det är att det enda som är evigt är dem vi är på riktigt. Inte våra kroppar och inte våra bilar, hus eller pengar. Det är bara våra själars energi som finns på riktigt. Det som är här och nu med alla grejer och prestationer är egentligen bara på låtsas. Och det här med att lägga lyckan utanför sig själv handlar om vi människor ofta låter vårt välbefinnande påverkas av saker som inte är verkliga. Om jag söker känslan av lycka i pengar, drömjobbet eller en relation så befinner sig min lycka i händerna på andra och livets omständigheter. Då riskerar jag att livet när som helst kan dra undan mattan för mig och jag faller handlöst ner i ett svart hål.

Det är lätt att lura sig att lyckan kommer till tillsynes perfekta människor. De där smala, framgångsrika, populära människorna som lever livet i en ständig nerförsbacke. Vi tror att de är lyckliga för att de har alla de där sakerna, men så är det inte. Snarare är det så att de har alla de där sakerna för att de ÄR lyckliga, men det finns ju massor av människor som har en massa framgång i det yttre som inte känner lycka. Lycka är en känsla som vi hittar inom oss själva, när vi är i kontakt med dem vi är på riktigt, oavsett livets omständigheter. Steg ett mot att känna lyckan i oss själva är att ha TILLIT till att allt är som det ska vara och att allt du vill ha redan finns. Du bara behöver stanna upp och ta emot det.

Livet är kontraktion och expansion. Ibland känns det som en massa bra och spännande saker kommer till oss, men ibland känns det som allt tas ifrån oss. Precis som i naturen. Det som växer på våren dör undan på hösten. Men det ger plats för ny grönska nästa vår. På höstdagarna när alla löven ramlar ner behöver vi påminna oss om att vi inte ser hela bilden. Vi människor har ett oerhört begränsat perspektiv på oss själva och vår tillvaro.

Det bästa, tycker jag, är att försöka låta bli att sätta en etikett på det som händer. Saker är inte bra eller dåliga - saker bara är.  Jag har tidigare bloggat om att jag själv är medgångslirarnas medgångslirare. Jag gillar nedförsbacke, när det går bra och när saker blir som jag vill. Om jag möter hinder är min första impuls alltid att vilja sätta mig dra mig undan världen. Undertexten till känslan som dyker upp i motgången säger: Du är värdelös, gå och göm dig. Men jag vet att tanken inte talar sanning.  Jag vet att det bara är en ovana för mig att tänka så. Nu unnar jag mig inte att vältra mig i tycka-synd-om-känslan utan möter den med en ny undertext: Jag håller min linje! Det jag menar med det är att jag är fast besluten att leva mitt bästa liv och jag tänker inte låta någon upplevd motgång eller känsla få mig ur kurs.

Det slitna uttrycket att flygplan lyfter i motvind tycker jag är bra. Och då är det bra att komma ihåg att det inte är motvinden i sig som gör att planet lyfter. Men om vi har bra med fart framåt, och känner tillit, så gör motvinden faktiskt det lättare för oss att lyfta mot våra drömmar.

Ha tillit till att allt är som det ska vara. Försök inte förstå. Gör inte motstånd. Det enda som händer när vi slåss mot livet är att vi blir väldigt trötta.

"Det är omöjligt att misslyckas om jag står fast vid mina drömmar..." www.inspirationskort.se.

Fikon och frosseri

Att det är frosseri den här veckan känns lite som ett hån mot mig. I förra veckan gick jag på en auyrvedic konsultation och sattes på en strikt diet under tre veckor. Som en förberedelse för en detox. Jo, man tackar.

När jag satt hos Ratheesh Mani kände jag mig som en av deltagarna i the biggest looser.  När han hade sagt vad jag fick och inte fick äta trodde jag att nu hade nog tidpunkten kommit då vi liksom förhandlar lite:

OK, så jag får inte dricka kaffe. Men te måste väl gå bra. Inte det? Men lite ingefära i? Inte det. – Not even white tea, sa han, och satte effektivt punkt för den diskussionen. Only drink warm water!

De första tre dagarna gick den nya dieten som en dans. Min kaffeabstinens i kombination med nervositet inför träffen med Ratheesh och bokinlämningssammanbrott framkallade ett hejdundrandes migränanfall. Det är inte så svårt att vara avhållsam från mat och dryck när man är våldsamt illamående, har sprängande huvudvärk och frossbrytningar. Men efter de sjuka dagarna har det inte gått riktigt lika bra. Inte så att jag har gjort avsteg från vad jag inte får äta – men jag har ätit för mycket. Instruktionen säger ingenting om mellanmål, och om jag ska vara helt ärlig tror jag att det beror på att det helt enkelt inte skall förtäras några sådana. Men nu så här på söndagskvällen har jag ätit tre torkade fikon trots att jag vet att det inte alls är meningen att jag ska smaska i mig en massa saker efter  middagen.

Så varför äter jag när jag inte ska, egentligen? Dels handlar det nog om att jag har lite panik inför att jag ska fasta hela dagen i morgon. Men eftersom jag tvingas erkänna att jag minsann åt ett antal fikon i går kväll också så kan det ju inte vara den enda anledningen.

Vad jag tycker mig förstå så här långt är att min impuls är att hela tiden hålla på att distrahera mig själv med olika saker. Jag distraherar mig med kaffe, och jag distraherar mig också i viss utsträckning med mat. När jag äter choklad gör jag det oftast för att jag känner mig irriterad och vill slippa undan känslan. Eller för att snabbt bli lite piggare. Jag stoppar saker i munnen istället för att känna efter vad det egentligen handlar om. Genom att äta slipper jag möta mig själv här och nu.

Så frosseri är, precis som de andra synderna, inte något som i sig är dåligt. Det är inte Gud som blir arg för att vi inte kan kontrollera oss själva, utan det handlar om att ”frosseri” är ett ogynnsamt beteende. När vi frossar gräver vi bara ner oss själva i vår egen problematik istället för att ta oss ur och förbi den. Tänk om vi som frossar istället valde att titta på vad det egentligen handlar om? Det är nog det som Ratheesh hoppas att jag ska våga ta en titt på.

Vad är det som vill komma upp till ytan, men som här i kväll har blivit nedtryckt av en lång rad med fikon?

Så här stilla sitter jag sällan om det inte är en dator eller en bok framför mig. Bild lånad från RAJAYOGI

Etiketter:Ayurveda, Frosseri, Ratheesh Mani, Vedic, yoga

En lastbil full med ångest…

Av alla dödssynderna är avundsjukan absolut min favorit. Inte favorit så att jag tycker att det är skönt att vara avundsjuk – utan favorit för att den är så otroligt stark. Avundsjukan som jag drabbas av är stor och stark som 1000 lastbilar som kommer och dumpar sin ångest utanför min ytterdörr.

Men avundsjukan är så jäkla bra om vi väljer att möta den. Om vi väljer att ta emot budskapet som avundsjukan berättar för oss istället för att kräkas ur oss vår ångest över andra människor. Avundsjukan talar om för oss vad vi verkligen vill. Jag blir inte avundsjuk på saker som jag inte vill ha, utan det är ju det som mitt hjärta längtar efter som får mig att känna avundsjukan.

För ungefär 10 år sedan var jag på en säljkurs. Bredvid mig satt en kvinna i ungefär samma ålder som jobbade som säljare på ett litet IT-bolag som hette Mitere. Deras produkt var sms-tjänster och det var stekhett så där i den fetaste it-eran.

Jag minns den där kvinnan väl eftersom hon berättade att hon skrev deckare på fritiden.  Själv satt jag också och skrev en del på fritiden, men det vågade jag inte berätta. Dessutom syntes hon och tog plats i gruppen på ett självklart och positivt sätt och fick mycket uppskattning av läraren.

Anyway, så gick det några år och sedan dyker hon upp igen. Camilla Läckberg har givit ut sin första bok.

Herrejesus vad avundsjuk jag blev. Jag vägrade att komma i närheten av hennes böcker. Det var först flera år senare, när jag börjat lyssna på mitt hjärta och röra mig mot mina drömmar, som jag gick in på akademibokhandeln och plockade ner två av hennes böcker som stod bredvid varandra på pockettoppen. Behöver jag säga att mina händer var svettiga? För mig var det terapeutiskt att köpa hennes böcker – att inte låta bli bara för att jag var så avundsjuk. Det var ett sätt att möta min känsla.

Och jag tror att det funkade! Istället för att vara arg på henne och alla andra coola kvinnor som har skrivandet som levebröd kunde jag börja inspireras av dem och leva min egen dröm.

Camilla Läckberg är gubben i min låda avundsjuka! Hon dyker upp hela tiden!

Etiketter:Avundsjuka, Camilla Läckberg

Känslans nya kläder

I tisdags höll jag en presentation på Business in Heart i Danderyd. Det handlade om saker som jag har kommit fram till under tiden som jag har skrivit min bok. (Som för övrigt skickas in till förlag på måndag.) Min skräck när jag ställde mig inför de 25 kvinnorna var att ingen skulle se poängen med det jag ville dela med mig av. Det var riktigt läskigt. Men det gick bra. Många kom fram och sa att de kände igen sig och att de tyckte att det jag berättade var intressant och roligt.

Vid flera tillfällen under dagen noterade jag sedan att jag hade en glad känsla i kroppen. Jag körde min grej – och folk gillade det! Klart att det är härligt. Men jag märkte också att min impuls var att försöka stänga av den positiva känslan. Som om jag var rädd för den. Märkligt? Vad är det som gör att jag vill släcka det där ljuset som spirar inom mig? Och varje gång jag kände den glada känslan kom snart en olustig känsla som ett brev på posten.

Igår när jag promenerade i det vackra vädret från ett kundmöte på Söder till en lunch vid Stureplan så fick jag fatt i pudelns kärna. Det handlar så klart om ytterligare en sådan där dålig undermedveten programmering. När jag känner mig pirrande glad i magen svarar mitt undermedvetna med att säga: Det kommer skita sig, vänta bara. Det kanske känns bra nu – men du ska inte tro att det håller. Fan vad du mallar dig din fåntratt!

Med den insikten är det ju inte så konstigt att jag hållit mig undan känslan av glädje över min framgång! Man skulle kunna säga att jag på ett stolligt undermedvetet sätt har motat bort den positiva känslan för att jag har klätt den i en jäkligt neggig tröja.

Nu har jag skapat mig en ny vana och möter den härliga känslan på ett nytt sätt. Den positiva känslan har en tröja med ett nytt tryck:

HÅLL I DIG – FÖR NU HÄNDER UNDERBARA SAKER!

Inspirationskort av Emma Wistrand och Lotta Alsén. Finns på www.inspirationskort.se